Som ni säkert vet är ord godtyckligt skapade. Det finns ingen logisk koppling mellan uttalet eller stavningen av ordet ljus, och den elektromagnetiska strålning som ordet faktiskt syftar på. Det hade lika gärna kunnat heta frop, gägersmo eller varför inte light – det handlar bara om vad vi gemensamt inom språkområdet kommit överens om. Det faktum att olika språkområden kommer fram till helt olika namn tyder desto mer på att det inte finns någon allmängiltig koppling mellan ting och språk.
Men gäller det alla ord? Nja, till exempel är ordet kaffe nästan internationellt, fast det betyder inte att det finns någon naturlig koppling mellan ordet och den svarta, koffeinhaltiga drycken. I det här fallet handlar det snarare om att namnet på kaffet importerades i samband med drycken, och har hängt kvar.
Men glöm lånorden; det finns faktiskt ord som har en naturlig koppling till det de betecknar! Ord som, när de uttalas, låter likadant som det fenomen de talar om, och därmed i stort sett likadant i alla språk. Med ett jubel kraschar onomatopoetikonen in!
Onomatopoetikon är grekiska och betyder ungefär ’namngörande’, men på svenska kallar vi dem hellre för ljudhärmande ord: som jubel och krasch, som jag använde i förra stycket. Namn på just ljud är nästan alltid ljudhärmande, allt från prassel och ringa till pip och kuttra. Djurläten är särskilt tacksamma: både jama och mjau imiterar kattens läte, och vissa djur, som korp och kråka, har till och med ljudhärmande namn! Det är som Pokémon-tv-serien där alla monster säger sina namn. Visst vore det praktiskt att bara kalla katter för jaming och hundar för … vovve!
Tyvärr finns saker som inte har något ljud. Vad är det onomatopoetiska ordet för ljus?
Det händer inte ofta, men ibland har vi faktiskt en lösning. Ord som handlar om ljusintryck börjar påfallande ofta på gl- (glimt, glöda). Detta kallas fonestem. Det finns många undantag (glad, glin), men intressant är att fonestem ofta förekommer i flera språk. Andra exempel är att ord som börjar på fj– ofta är förolämpningar (fjant, fjäskare) eller att näsrelaterade ord innehåller n (sinus, snuvig). Även om jag hittar på nya ord, ”det glyrar ute, men jag är för fjoxande”, så fattar ni ungefär vad jag menar tack vare fonestemen.
Sannolikt förknippar vi bara gl- med ljus för att vi ofta hör det användas så, men kanske finns det något underliggande, något ursprungligt, som faktiskt kopplar de här ljuden till det betecknade?
Kanske ljuset har ett läte.
